»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga — de sista orden dogo bort i en sakta hviskning.
Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.
Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen, drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.
Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.
Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en dämpad qvinnoröst.
Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde fritt nedåt ryggen.
Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom löftaket med drömmande 101 blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än dämpad, än starkare.
Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.
Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.
Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.