Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var synlig.

»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten följande dröm.

Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag gledo in mot den finsandade stranden.

Allt andades frid och lugn.

Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord trängde genom rymden. — Det mörknade mer och mer.

104

Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede guden lät åskan mullra öfver hafvet.

Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig. Det var helt och hållet hvitglänsande — både skrof, master och segel.

På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa anletsdrag.

Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter, ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden, besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.