Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned män, qvinnor och barn. De vadade i blod.

Templets inre skonades ej af våldsverkarne. 105 Då allt var förstördt, röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.

Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.

Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt byte.

Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma och försvann vid horisonten.»

Öfverstepresten tystnade.

»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet framför sig.

»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen — ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka lära oss sina egna seder och bruk.»

»Men detta strider ju mot vår religion, som 106 säger att hafvet begränsar det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.

»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion denna tro — men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna efter hvad man sjelf vill se och tro. — Denna quipus mäler vidare, att Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»