I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi, deras förste konung.
Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden ix tilltog, kulturen uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.
Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.
Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.
Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för åkerbruk och fiske — kort sagdt, allt, som hos andra nationer är x kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling — så har man svårt att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera uppåto.
Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. — När solen gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i fullt utbrott. —
Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de voro, och hvars lära de sökte utbreda.
Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som föddes af solens dyrkan.
