I.
På väg till Cuzco.
Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder, vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.
Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed floden — stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en sorlande fors — den ende störaren af naturens dödslika tystnad.
Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden 2 i vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.
Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna; på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar, snörade ända upp till knäet.
Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.
Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem, frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i säfven och susar det i kronorna — det är vaggsång och visa från de otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall återse ...