En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade familjen.
Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt helsar åt alla sidor.
Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa, medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne monarken.
Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall, imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan begränsas af soltemplets långa ytterfasad.
Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna, att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.
Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda — enligt ritualen — barfota ingången till det heliga stället.
Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten, hafvet eller bergen.
Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare, öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter. Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.
Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars ingång öfverstepresten väntar honom.