Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]
Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, 114 aflagt sin hufvudprydnad och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.
Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick; han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom till mötes.
Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.
Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och glänser bilden i gyllene prakt.
I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck. Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning 115 på den från motsatta sidan af hallen inträdande konungen.
Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans, faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot honom med sina guldsmyckade ögon.
Det är Incas förfäder.
På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga förfäderna representerade.
Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga, mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid — de förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla andaktsöfning.