Så höres en skarp signal: Inca träder ut.
Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en ung, hvitklädd qvinna emellan sig.
Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.
Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.
Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i handen.
De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt läger i altarets midt knälar hon ned.
Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på örter, som ega en stark narkotisk verkan.
Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en egendomlig fuktig glans.
Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt. Hennes läppar röra sig såsom till bön.
Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker ögonblicket derpå tillbaka 118 på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande, känsellöst tillstånd.