Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en enformig, monoton sång.
Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret, under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande menniskomassan.
Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina tungor upp mot den sofvande skogens dotter.
Lågorna stiga allt högre och högre ...
Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång derute. Festens glanspunkt har börjat — njutningens stund är inne — köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka detsamma.
I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista helsning från en qvinna, som med glädje 119 offrade sig sjelf i hopp om att blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. — — —
Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag sprida glans öfver Inca och hans hof.
På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna, sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.
Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.
Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända altaret.