I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker, och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.

Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del af Mexikos försvar åt landsidan.

Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy, svartglänsande 125 hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga former.

Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger. Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.

Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne. Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en underdomare, som väljes för ett år i sänder.

Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på sanningen af sin utsago.

Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan munnen.

Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och andra gången varnad, tredje gången 126 offentligen rakad öfver hela hufvudsvålen och afsatt.

Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.

Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år. Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste son.