Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter döden.
I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer, innan själen kom till sin hviloplats.
De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.
Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.
Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den tillbaka till krigarna.
Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga göromål.
Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.
Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.
Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid en ålder af femton 136 år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig gifta sig.
Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid, själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.