Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af Mexikos gator.

Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.

På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25—30 fot höga.

Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa staden.

Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.

Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4—5 fot öfver gatans nivå och 10—12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till markens sumpiga beskaffenhet.

140

På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.

Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett doriskt kapitäl.

Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en vanlig sims jämte fris och arkitrav.