Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor — dock med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen. Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och låta 142 rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.
Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom, hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och lägenhet.
Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt, kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan välsigna maten.
Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på 143 gården — allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi träda ut.
Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.
Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa, har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid solens nedgång.
Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön. Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen glittra i bländande glans.
Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat, d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull, som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.
Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en kort, ytterst vacker 144 kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld, gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor, att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och stenslungor.