Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig tystnad upp mot templets helgedom.
Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck, som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna som välkomna gäster i solgudens sköte.
Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från templets krön i den blåsvarta natten.
Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta, slippriga steg.
Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda, skärande toner ledsaga oss på återvägen. 145 Hunna till de kringliggande bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt, som lider och jublar der i den sköna staden.
PYRAMIDERNA I ARIZONA.