— Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kära Lotta! Du ser alldeles ut som en jungfru från staden.
Lotta rodnade först, men bleknade sedan häftigt och kastade, utan att yttra ett ord till välkomst, en forskande blick genom förstugudörrn, der hon stod. Förundrad öfver detta oväntade mottagande, lutade sig Lovisa utom dörrn, för att se hvad som så kunde upptaga Lottas tankar, och blef då varse en bättre klädd mansperson, som, stödjande sig mot väggen, syntes vänta på någon. Nu, då han såg sig bemärkt, steg han ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrörelse, sade i häftig, förebrående ton:
— Hvarföre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?
— Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne vara välkommen till hemmet. — Hvilket vackert ställe, fortfor han sedan, — nu skall prostgården och dess omgifning förekomma mig likt ett Eden.
Den tonvigt Walter gaf ordet nu, undgick icke Lovisa. Med den sinnighet, som förvärfvas i sällskapslifvet, svarade hon:
— Det är sannt att belägenheten och nejderna nu äro vackra, men hösten är i antågande och beröfvar dem snart sin skönhet, och sedan skall magister Walter nog sakna Åbo.
— Derpå tviflar jag. För det närvarande skådar jag endast våren i sin blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nästan hviskande, ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem åter.
— Huru länge har prostgården fått fägna sig af magister Walters besök? frågade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemåt.
— Är det möjligt att mamsell Bryller är okunnig om att jag, sedan första Maj, är en af dess invånare? frågade han.
— Derom har man icke nämnt ett ord, det är mig således en verkelig surprise.