Lotta följde dem hem på Lovisas anmodan. Vandrande utmed gångstigen genom småskogen, plockade Walter några doftande Linnéer, bjöd dem åt Lovisa, och sade:
— Det vill förefalla mig, som om surprisen icke varit mamsell Bryller synnerlig angenäm…
— Huru kan herr Walter falla på en sådan förmodan? frågade Lovisa muntert — Tvärtom är jag förtjust att här finna en bekant för att språka med. En bekant, som deltagit i de nöjen man njuter i den stora verlden. Mig anar det, att det sistförslutna året varit den gladaste tiden i mitt lif.
— Huru kan den charmanta, den firade mamsell Bryller tänka så?
— Emedan pappa och mamma visst icke mera låta mig resa till Åbo, och här hemma är allt så enformigt.
— Det kan icke dröja länge innan någon inställer sig, som får större rättighet att bestämma mamsells nöjen.
— Magistern menar säkert onkel och tant, inföll Lovisa med en rodnad, som nogsamt upplyste den skarpsynte, att hon förstått hans mening — och Nora till på köpet, som vill engagera mig vid sin så länge påtänkta sällskapsteater.
— Hon fortfar således med denna wurm?
— Ack! jag har ju måst köpa och hämta med mig diverse teaterpjeser; det skall bli roligt att se hvilken hon väljer.
Under dylikt skämt och prat nalkades de prostgården. Lovisa kunde icke få Lotta öfvertalad att stanna qvar; hon klagade öfver hufvudvärk och återvände hem. Lovisa hade genom mötet med Walter glömt ändamålet med sitt besök, och sedermera, omgifven af sina anhöriga, var det så mycket annat att fråga, berätta och visa, att synen i parken försvann ur hennes minne. Likväl kom den för henne om natten, och i drömmen ansåg hon den äfven för en grafvård.