* * * * *
Följande dagen, den 26 Augusti, samlades slägten och de närmare bekanta hos prosten Bryllers till middagen, för att fira dottrens hemkomst och dess namnsdag. På eftermiddagen skulle ortens ungdom samlas på ett utsatt ställe och på bestämdt klockslag öfverraska Lovisa med deras ankomst, samt sedan tillbringa aftonen med dans. Walter var den som arrangerade alltsammans.
Lovisa förundrade sig storligen, när hennes mor nödvändigt ville se henne klädd i hennes vackraste danskostym. Visst tyckte Lovisa att det var litet löjligt att få styra ut sig hemma, och dertill på landet, men gjorde likväl sin mor till villjes. I hvit, skir klädning, ljusröd flors tunik, och en krans af törnrosor på det sköna håret, syntes hon vid sitt inträde till de redan församlade middagsgästerna, som sjelfva ungdomens gudinna, kostymerad för en modern bal.
Walter var blott öga. Här, i denna omgifning, utan medtäflarinnor, tillhörde priset henne odeladt och obestridt. Under det han med vanlig lätthet och sjelfbelåtenhet underhöll samtalet och klingade med den ena och den andra vid bordet, egnades dock hans tankar och blickar endast Lovisa, denna Hebe, som, oaktadt hon ej skänkte uti vinet, likväl genom sin närvaro förvandlade det i nektar; men i sin förtjusning blef han icke varse att tvenne mörka ögon följde alla hans rörelser, liksom spionerande hvarje intryck åsynen af dagens drottning gjorde hos den uppeldade unge mannen.
Det var Lotta som äfven nu passade upp vid bordet. När Lovisa inträdde i rummet, hade en nära stående person hört Lotta uppge ett svagt rop af beundran och öfverraskning, men kort derpå hade hon bleknat så, att prostinnan med egen hand räckt henne ett glas vatten, och deltagande frågat om hon var sjuk. "Det är bra nu igen," hade Lotta svarat, men aflägsnat sig; dock återvände hon snart till sina göromål.
Vid måltidens slut försvann Walter, på mammas manande vink satte sig Lovisa vid det nya, nyligen inköpta fortepiano. Hon hade genomspelt några musikstycken, då hennes far jemte baronen och några andra herrar, sittande vid ett fönster med ut sigt åt trädgården, på en gång blefvo varse, att en stor mångfärgad flagga höjde sig och svajade öfver träden i parken.
— Ha! hvad är detta? Hvad vill det såga? Hvad skall det betyda? Ack, säkert ett påhitt af den fyndige Walter! Låtom oss alla gå att se! — hördes från alla håll, och under dylika utrop kom snart hela sällskapet på fötter, och vandrade truppvist genom trädgården till parken; men med klappande hjerta nalkades Lovisa ett ställe, som, efter hvad vi redan veta, så mycket inverkat på hennes fantasi, ehuru hon undvikit att göra några förfrågningar.
Ehuru skuggrikt stället var denna tid på dagen, var det likväl tillräckligt ljust för att kunna se de vackra kransar af törnrosor och blåklint, som i smakfulla sektioner lindade sig omkring obelisken, ända upp till toppen. Fyra hvitklädda flickor, ibland dem Lotta, afsjöngo, när sällskapet hunnit samla sig, några verser, tillegnade Lovisa. Då försvann på en gång det förlänge Lovisa förut anmärkt, och nu syntes hjertat, samt inom detsamma namnet Lovisa i transparent, på dess mörka botten.
Det hela var vackert och erhöll ett odeladt och äfven högljudt bifall; men Lovisa syntes tankspridd, och svarade Lotta, som stående henne närmast sakta frågade, hvad hon tyckte om tillställningen.
— Det är alltsammans ganska vackert; men när jag, utan att någon visste af det, i går såg det halffärdigt, förekom det mig som en grafvård, och jag kan ej göra mig fri frän detta intryck.