— Ack, den som der finge hvila! suckade Lotta.
— Är du då redan så trött vid lifvet, kära Lotta? frågade en af de andra flickorna, som hört dessa ord. — Hvad skall du icke vara när allt är förbi. Flickan menade dansen denna afton, hvarvid äfven de fingo vara närvarande, kanske deltaga, om lyckan gynnade dem; — men Lotta såg på henne med en högst besynnerlig uppsyn och skyndade bort.
Hvarje mindre behagligt intryck försvann när hon, som var dagens drottning, tillika med de öfriga inträdde i salen, der ungdomen redan var samlad. På ett af Walter gifvet tecken begynte musiken en polska, och alla flöto en stor ring kring Lovisa, som med Walter dansade inuti ringen. Men snart svängde man sig i andra danser, och en mängd konfusioner framlockade ett illa doldt leende på den unga flickans läppar, då hon inom sig och under prat med Walter gjorde sina anmärkningar om denna och hufvudstadens danssocieté.
Dansen fortfor, till mångas nöje, till andras obelåtenhet; här, som annorstädes, var det mera godt om damer än kavaljerer, hvad de dansande beträffar, icke derföre, att de gifta herrarne ansågo sig vara för gamla eller styfbenta, tvärtom; baron, ryttmästarn jemte länsmannen och tvenne för detta svenska militärer, alla män närmare femtiotalet, voro de ifrigaste, men af de unga syntes några vara för blyga och försagde, emedan de icke ännu lärt sig dansa, och ortens dandyer: ett par bröder von U., nyss inskrifne vid ryska militären, ett par ingenörer jemte Walter och Marenius, fjeskade endast omkring några utvalda, och således blefvo de andra mindre bemärkta flickorna uran dansörer.
Lotta, med klockarens och kyrkovårdens begge döttrar, innehade den anspråkslösaste platsen i rummet, det vill säga nära dörrn; hvad Lotta tänkte, visste ingen, men de andra stötte hvaran i sidan hvarje gång "unge magistern" med en fulländad dansörs skicklighet och behag, förde Lovisa i den hvirflande vallsen, eller kadriljens invecklade turer.
Obemärkt af de andra, aflägsnade sig Lotta, och med ett "det är qväfvande varmt" trängde hon sig genom den i förfstugan gapande folkhopen, tills hon kom på den folktoma stora trappan, der hon satte sig så afsides som möjligt, med handen stödd mot den brännande pannan.
Trappan var omgifven af löfrika träd, och hon dold i deras skugga; hedanföre på gården stod en gungplanka, der tvenne personer suto i förtroligt samtal och njöto af den vackra Augustinatten. Det var prosten och hans svåger baron Y. Samtalet fördes halfhögt, och tanklöst hörde Lotta blott i början ett och annat ord, men snart väcktes hon genom ett ofta upprepat namn, och nu lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till det som följde.
Det var baronen, nu som alltid förande högsta ordet, hvilken fortfor:
— Som jag sagt, vi kunna aldrig göra ett bättre val, och du gör rätt att uppmuntra den unge mannen; med hans praktiska kunskaper och qvicka hufvud går han långt och kan bli biskop med tiden…
— Bror vill väl ändå icke, att jag skall bjuda ut min enda dotter heller! invände den andra.