— Det skall icke behöfvas, den vore blind, som icke ser att Walter är pinkär l flickan.
Lotta uppgaf en dof suck.
— Hvad var det, inföll prosten. — Mån tro någon kan höra oss?
— Var icke rädd, folket är upptaget af dansen eller musiken, det var endast en vindflägt, som rörde löfven.
Prosten sade något som Lotta ej kunde uppfatta och fortfor sedan:
— Äfven förmodar jag att den unge mannen ej har någon kallelse till det andeliga ståndet.
— Bah, den kommer nog. Jag skall tala vid Marenius, han förstår nog den saken, och kan känna honom på pulsen, och allt skall gå bra. Han predikar ju så att man med nöje kan höra på honom, och sjelf har du sagt, att du ej kunde önska dig en skickligare Vikarius, ifall du ville slå dig på ro. — Utomdess må du vara säker om, att den gunstig herrn icke gifvit mig anledning att proponera honom informators-befattningen här i huset, om icke han spekulerar på Lovisa och survivancen, och flickan tycks ingalunda vara honom obenägen. Vore han 10 är äldre, uppgjorde jag en annan plan. Nora är, som…
— Hör på godt folk, ljöd fröken Noras gälla stämma i förstugan, har någon af eder sett till Baron? Kort derpå trädde hon ut på trappan med en annan dam, och fortfor: — Jag söker min svåger, som haft den artigheten att engagera mig till nästa dans.
— Uff! pustade baronen. Nu måste jag åter upp och tröska, och är dock helt styf i lederna af nattkylan.
Det var långt lidet på natten. Många af gästerna hade redan begifvit sig bort; men dansen var allt ännu liflig. Då föllo Walters ögon på Lotta och hennes vänner, som nu fingo sig en och annan dans; Lotta var ovanligt blek. En känsla af medlidande tycktes röra sig hos Walter, och synbart förlägen bjöd han upp henne till walls. Hon rodnade starkt och syntes villrådig; likväl följde hon slutligen med.