— Hvem har disputerat deremot, käre bror? Men, tiderna äro andra nu, än förr. Upplysningen stiger — man afskakar stoftet; — det nya slägtet höjer sig som en Phönix utur askan, och summan af saken är den: att man måste följa med sin tid, och för denne oss på galen väg, så är det tidens fel, men icke vårt.
Ehuru dessa argumenter icke alldeles gillades af prosten, var han något tvehogsen cm svar, dessutom blefvo de störda genom ankomsten af husets adjunkt, Brummerus, som mödosamt stretade uppföre trappan, bärande, biträdd af en drenggosse, en korg med buteljer. Han hade i källaren påfyllt några dussin sådana af det vidtberömda marsölet, som bryggdes i prostgården. Vare sig nu, att magistern af blotta lukten blifvit litet vimmerkantig, måste vi lemna osagdt, men efter en både ödmjuk och tölpaktig helsning på baronen, hvarvid han var nära att förlora balansen, fortsatte han med sina chassé-steg sin gång till prostinnans handkammare.
— Behöfves det mer, än att jemföra kaplansadjunkten Marenius med denna tölp, som det visst icke felas lärdom? — frågade baronen skrattande, — för att finna hvad en bildad uppfostran kan åstadkomma. Huru välkommen är icke Marenius hos alla! Ja, till och med bönderna visa honom en synnerlig aktning; redan på afstånd taga de hatten af för honom, hvaremot de helt kamratlikt skaka handen med magistern på prostgården…
Denna gång, likasom alltid vid deras öfverläggningar, segrade baronens mening, icke derföre att svågern alltid medgaf rättvisan af hans påstående, ty vår prost var en man efter gamla verlden, men disputera var på sednare tider icke Bryllers sak, isynnerhet sedan makligheten blifvit hans jordiska godomlighet; dessutom var svågern hans sockenpatron och baron till på köpet.
Middagstiden nalkades, och prosten gick in till sig för att byta ut den beqväma nattmössan och schlafrocken mot kaftanen, kragen och den svarta kalotten. Baronen inträdde i salen, der bordet dukades af en vacker flicka om 16 eller 17 år, likväl under uppsigt af prostinnan sjelf, som med egen hand ordnade platåen, hvarpå hon sedan satte en korg, tillverkad af fint postpapper och fylld med konstgjorda blommor; det var ett arbete af hennes dotter i pensionen. Ännu hade ingen af de väntade gästerna skådat denna grannlåt, och mammas hjerta klappade af fröjd öfver den beundran detta arbete skulle skörda: skada blott, att den älskade dottren ej nu genom sin närvaro kunde öka den moderliga triumfen.
Baronen underrättade sin syster, att den unge mannen han utsett till informator åt hennes gossar, sannolikt skulle anlända i dag.
— Walter är en charmant pojke, skall du tro, som snart skall förvrida hufvudet på alla flickor i nejden. — Ja, ja, kära Lotta, skämtade baronen och nöp den unga flickan i den rosiga kinden, — akta du dig bara, och se icke du för mycket på den unge dansmästarn och hans vackra ögon!
— Käre Mauritz, inföll prostinnan något alfvarsam, sätt inga myror i hufvudet på vår beskedliga Lotta! — men raljeri apart, — hvarföre, om herr Walter är en sådan vagabund, som din beskrifning tyckes förutsätta — hvarföre har du valt en sådan lärare för våra gossar?
— För att denne säkrast skall hyfla af det trädaktiga i deras manér, så att de föra sig som folk, innan de lemna fädernehuset, svarade han. Men se der kommer vagnen med min hustru och svägerska — och baronen jemte prostinnan gick dem till mötes.
Friherrinnan Y. var ett klent och ännu ungt fruntimmer, ovanligt blond, med matt och svärmande blick. Hennes syster, fröken Nora Y—— deremot var lång, något mager; hennes breda framtänder, tillika med deras infattning, blottades när hon talade; det oaktadt var hon lika så språksam som hennes yngre syster, friherrinnan, var fåordig.