Efterband anlände de öfriga gästerna; man samlades omkring det ståtliga hästskobordet och — "välfägnaden feltes ej der."
Måltiden såg sitt slut till mötes, ty kleneter och sockerkakan vandrade som bäst omkring, ledsagade af punsch och madera, när en vacker, ung man i modern drägt, med den ledigaste hållning, oförmodadt inträdde, utan att synas imponerad öfver det stora sällskapet; han ursägtade sig med några artiga ord, i anledning af sin olägliga ankomst.
— Ni har visst aldrig kunnat komma lägligare, herr Walter, sade baron Y., som genast steg upp från bordet och gick, ehuru med något svigtande steg, sin protegé till mötes, presenterade honom för värdsfolket och deras gäster och bjöd honom sedan en plats vid sin sida.
Man bjöd honom af de föregående rätterna; men herr Walter syntes ingalunda vara hungrig. Med glaset i handen formerade han snart några bekantskaper. Såsom en, den der nyligen anländt från hufvudstaden, diskuterade han med presterna om nyligen utkomna teologiske skrifter; språkade med kännedom om landthushållning, fogeljagt och ridhästar med baronen och en afskedad ryttmäsrare; regalerade damerna med teater- och modenyheter; med ett ord: inom få timmar var han allas favorit och själen i sällskapet. Halfhögt hviskade baron Y. till sin svåger:
— Har jag icke sagt, att han är en s—ns skicklig karl?
Fröken Nora var alldeles, hvad man kallar uppspelad, samt lemnade den unge mannen ej ur ögonsigtet, och, hvad som mycket förundrade de yngre i sällskapet, herr Walter egnade äfven fröken en utmärkt uppmärksamhet.
Deras konversation angick skön konst, literatur, poesi — och nöjet af sällskapsteatrar, som fröken ansåg både nyttiga och som det förnämsta medlet att bilda ett lätt och angenämt sätt att vara, det moraliska erhöll man ju alldeles på köpet. Sjelf sade hon sig hafva debuterat i åtskilliga roller, och icke "utan framgång", tillade hon blygsamt.
Walter och Marenius voro universitetsbekanta, och gladdes ömsesidigt att råkas här. För att ostörde få språkas, gingo de upp i adjunktens kammare.
— Ännu förefaller det mig nästan otroligt, att den rika lefnadslustiga Walter, uppfinnaren af sinom tusende galna presshistorier, nu tagit kondition i ett presthus på landet, och der genast uppträder som en ifrig kurtisör till den odrägliga pratmakerskan fröken Nora.
— Hvilken fröken? frågade Walter, förundrad, utan att låtsa om det förstsagda.