— Damen, som du nyss lemnade. Du såg ju så betagen ut, som om du ämnade bönfalla om första älskarerollen i någon dram, der hon är prima donna.
— Var detta en fröken? Då har jag gjort ett förb—t misstag! Jag ansåg henne positivt för friherrinnan Y. och ville i god tid ställa mig in, på det hon icke måtte få det infallet att mala sönder mig med sina förfärliga betar. Du bör veta att baron Y. är min förklarade gynnare.
Marenius skrattade åt misstaget.
— Det förefaller mig likväl något besynnerligt, huru du kan vara i behof af en sådan.
— Hvarföre icke? — Under mitt sista vistande i Åbo, ville penningarne icke förslå; sant år det, att jag ibland hade en gemen otur i spel. Jag är icke spelare af böjelse, men modet ville så ha det, och sedan hade man hundrade andra utgifter, isynnerhet måste man vara artig mot damerna och anställa lustpartier för att roa dem. — Men far min, till hvilken jag skref om mera mynt, brummade slutligen alldeles förfärligt; talade om dåliga tider, slöseri, m.m. Då träffade jag händelsevis baron Y. i ett sällskap, och när han sade sig söka en skicklig informator för sina systersöner, föll det mig in att, liksom på skämt, erbjuda mig sjelf. Af skämtet blef alfvar — och jag är nu här.
— Utan att rådfråga din far?
— Visserligen meddelade jag honom mitt beslut; han insåg genast att detta var det klokaste jag kunde företa mig, under den tid jag beredde mig att välja ett visst yrke.
— Är bu ännu allt lika villrådig i valet, som förr?
— I det närmaste; flera vägar äga visserligen något inbjudande, men fördelar och olägenheter stå hvarandra så nära, att jag ännu ej beslutat mig om valet. Jag har utsatt ett år till besinningstid.
— Hvad har du emot det andeliga ståndet? Du har ju, som jag hört säga, flere gånger predikat med bifall.