"Huru beskrifva den dag som följde på denna natt: en dag full af bitterhet och qval! Jag såg henne lik en engel insväfva i rummet, beundrad och hyllad af alla för sin skönhet och granna klädsel. Jag kastade ovillkorligt en blick i den stora spegeln midt emot kakelugnen, bredvid hvilken jag stod. Jag såg mig stå der blek och glömd af alla, i min snäfva urtvättade kattunsklädning — en gåfva af medlidande! Glömd af alla, ty hans blickar bott på henne … … …"
"Lotta, den arma Lotta, som han så ofta kallat sin söta, fin älskade flicka, erhöll under den långa, eviga middagsmåltiden ej ett ögonkast … … …"
"När alla lemnat bordet, gaf han mig en vink, det var för att bereda henne ett nöje. Förbittrad och nästan utan medvetande som jag var, måste de andra flickorna hjelpa på mig den hvita klädningen och kransen, och jag ställde mig att sjunga jemte dem."
"Jag hörde en gång fröken Nora omtala en slags bilder, som kallas automater, månne jag nu ej liknade en sådan? ty jag rörde mig endast efter befalning. Jag kände ej hela hans tlllställning, ty jag trodde att allt bestod i det granna med blommor utfirade tornet och vår sång, men då flög ett förhänge upp, och en röst — var den från höjden, eller från djupet? — ropade i mitt inre öra: 'Detta är en bild af honom! Detta vackra med blomster utfirade yttre hyser ett svart hjerta, der hennes namn brinner med glödande drag' … … …"
"Alla sade: det är vackert och kanske sade jag det också, ty hon, Lovisa, som stod nära mig, hviskade till mig: — Vet du Lotta, jag såg detta redan i går, och då föreföll det mig, som en grafvård. Då for det som en blixt genom mitt hjerta, och jag önskade att det vore min graf … … …"
"För mig voro dagens plågor icke ännu slut: jag måste se deras förtrolighet i dansen, hans eldiga blickar, hennes triumferande leende; höra de omkring ståendes anmärkningar om det vackra paret. Jag utstod icke längre att stå der. Jag smög mig ut på förstugutrappan och lutade mitt heta hufvud mot en pelare, redan fuktig af nattkylan; der hörde jag planer uppgöras af högmodet och egennyttan … … …"
"Huru långe jag låg der, vet jag icke. Jag kom mig åter före, när en del af gästerna foro bort. När jag åter kom i salen, sade jag åt de andra flickorna att jag sofvit; man skrattade åt mig. Då kom han och bjöd mig upp till dans, jag tvekade först, men gick sedan; det var den sista! Hur olik den vi dansade tillsammans på Barske Gretas bröllop, johannisqvälln … … …"
"Prostinnans röst bad oss sluta, hon varnade mig för förkylning… Ha, tänkte jag, det skulle kanske bli min död! Och jag gick, så varm jag var, ensam hemåt. Det brusade för mina öron, natten var mörk, och dimma betäckte jorden. Den natten var en bild af mitt inre."
"När jag återkom till mig sjelf, låg jag i min säng. Min mor gret och sade att man funnit mig på kyrkby ängen, att jag sedan haft feber och yrat; man hade länge tviflat om mitt lif… Hvarföre fick jag icke dö?!"
"Hon har varit här, hon, den lyckliga, som han älskar!… men hvarföre talar hon aldrig om honom! Månne hon anar något, och tror att hon derigenom skulle såra mig? Ack, så långt tänker icke den rika; de tro icke att den ringares hjerta äfven kan vara känsligt för ett ömmare vidrörande … … …"