Vid bokens öppnande föll något på golfvet; det var ett sammanviket papper med något inuti.
— Ack se, det der kom jag alls icke ihåg, sade gumman, sedan hon tagit upp det. — Här är ett par prestkragor, på hvilka den stackars flickan arbetade innan — olyckan skedde. Aldrig vet jag om de voro beställda eller ej. Något står der utanpå, men jag kan icke läsa skrifvit.
— Låt mig få se. De tillhöra Walter. För upp dem sjelf, så får du dem säkert väl betalta, och Lovisa öppnade sjelf falsdörrn och visade henne till det rum i öfra våningen, som Walter valt till sitt arbetsrum, uran att ens tänka på att han önskat vara ostörd, ty ett ögonkast på de qvarlemnade papperen hade väckt hennes nyfikenhet. Hon återvände skyndsamt och läste med stigande förvåning följande:
"Hvad den tiden är odrägligt lång. Doktorn säger att jag skall förströ mig genom arbete och glam med grannflickorna. Arbete har jag nog, man har in hemtat hit linnesöm åt henne; — hvad gör hon? Hör på hans kärleksprat. Speglar sig i hans ögon! Akta dig Lovisa! dessa ögon äro trollspeglar. Jag har skådat i dem och blifvit helt förvandlad; ha, huru jag nu ser ut, måntro Erik skulle känna igen mig?! … … …"
"Mor tror jag håller på med mina skriföfningar, eller skrifver de visor hon hemtade från byn, för att roa mig. Visor och famnsagor äro icke mera tid för mig. Jag skulle eljest nog ha en underlig saga att förtälja."
"När de möttes vid vår stugudörr, och jag såg deras blickar, — hörde af deras ord, att de voro gamla bekanta, redan då for ett svärd genom min själ!"
"Hvarföre hade han dolt detta för mig? Hvarföre en gång till och med försäkra mig om motsatsen? — Hvarföre? Jo för att insöfva den arma landtflickan i den tro, att hon ensamt ägde hans hjerta!"
"O, huru många lustslott byggde jag icke på hans försäkran, att han endast vore här en liten tid, för att sedan i en stor stad skaffa sig en syssla — prest svor han på att han aldrig skulle bli. — Han ville då ditföra mig som sin brud, men till dess skulle vår kärlek vara en hemlighet för alla, äfven för min mor, sade han. Att detta icke var rätt, insåg jag nog; men han hade två goda förespråkare i mitt hjerta: min kärlek och mitt högmod, — ty högmodig säga de ju alla att jag är. — Kärleken trodde på hans ord, som om de varit Guds egen röst, och högmodet sade mig jemt, huru roligt det vore att öfverraska alla, genom att en dag uppträda såsom hans hustru."
"I den stora staden kunde ingen veta att jag varit den fattiga Lotta från dragontorpet, ett mellanting — öfversedd af de rika, dömd att slafva och arbeta för dem, med afund betraktad af fattiga och okunniga, för det företräde jag egde framför dem, och hvaröfver de säga mig vara högmodig…"
"Svartsjukans första gnistor föllö i min själ, när jag fann att han, på hvilken jag trodde mera än mig sjelf, bedragit mig, när han sagt att han icke kände, icke brydde sig om mamsell Bryller, som väntades hem. — Detta sade jag honom om natten, när jag band de kransar, hvarmed han ville fira hennes namnsdag, ty vi voro en stund allena, medan de andra flickorna gingo för alt plocka mera rosor. Huru insöfde han mig icke då med sitt söta tal, sina falska ord, han sade, det han väl ofta sett, äfven dansat med Lovisa, men att hon varit honom så likgiltig, att han ej engång efterfrågat hennes namn. Det var således öfverraskning och vanlig höflighet som förefallit mig så misstänkt. Ack, jag trodde honom åter, och berusade mig med försoningskyssen! Det var och blir den sista!!"