— Så der tar mamma alltid hans parti emot mig, anmärkte Lovisa, och satte sig vid sitt piano, för att genom musikens trollkraft bortjaga sin inbillade olycka, utan aning om att den verkliga stod för dörren.
Sedan fruarna druckit kaffe och huspigan fört upp "Kyrkherrns stora koppar", sade fru Bryller till sin dotter:
— Hör på, kära Lovisa, folket har ett göromål för sig i bagarstugan, som fordrar min eftersyn. Jag skall skicka hit din gamla amma, ge henne kaffe och prata vänligt med gumman en stund, tills jag kommer tillbakas.
Denna gång behöfdes ej modrens uppmaning till vänlighet. Oaktadt sin flyktighet och nyckfullhet, hade Lovisa ett lättrördt hjerta, isynnerhet höll hon af dem hon känt sedan sin barndom. Med deltagande frågade hon efter gummans omständigheter.
Hon var, enligt gummans egna ord, undergifven och nöjd med sitt öde, och tackade Gud och hederliga menniskor, som i en så svår och pröfvande tid kommit henne till hjelp. Väl hade det nu varit henne bra påkostande; då hon återkommit hit, der allt påminte henne om Lotta, men hon visste att ta förnuftet till fånga, och tro, som den plågade Job, att allt hvad Gud gör, är godt.
— Likväl, fortfor hon efter en paus, — då jag genomsåg de saker jag hade i kistan deruppe, och såg hennes skrin, och derifrån tog fram hennes granna märkduk, hälsomsprofver och hennes skrifbok, då knotade jag åter att min snälla flicka skulle få ett sådant slut — sådan är menniskan!… Jag tog allt detta ned med mig, för att visa det för kyrkherdskan.
Icke utan en viss triumferande uppsyn tog hon nu fram dessa bevis på dottrens skicklighet. Hon hade hört prostinnan klaga, att i den dyra, förnäma pensionen Lovisa icke fick lära sig sådana nyttiga arbeten.
Lovisa såg med likgiltighet derpå, men rördes af den tanken, att den som tillverkat detta, nu hvilade i den kalla jorden.
— Vill inte min lilla goda fru också se hennes skrifbok? frågade gumman, och framräckte den.
Den innehöll blott några blad, men dessa voro fullskrifna.