Fördjupad i sina tankar och göromål, gaf Walter ej akt på ropen, utan trodde förmodligen att det var huspigan, och svarade tvärt: — Jag vill vara ostörd ännu en stund, sedan kommer jag. Den som är hungrig kan äta, utan att vänta på mig.
Denna i sig sjelf obetydliga och i alla hus vanliga tilldragelse förtretade Lovisa, som i dag var vid retligt lynne och utan ny lektyr; den som fanns, var genomläst, och hon, som många andra, läste icke en och samma bok tvenne gånger. Prostinnan, som hyste aktning för sin måg, föreställde också Lovisa denna gång hennes orättvisa, och väntade med maten; efter en half timma kom också Walter.
Lovisa, ännu mera retad af modrens tilltal, satt på en soffa, med sin lilla flicka i knät, och låtsade alldeles icke blifva sin man varse.
Fru Bryller underrättade honom då skämtande, huru hans fru velat göra honom ett besök och huru snöpligt hon blifvit affärdad.
Walter närmade sig då Lovisa, som ännu allt icke såg upp; barnet sträckte armarna mot fadren, som tog flickan, och kysste henne hjertligt. Lovisa steg upp, utan att säga något.
— Jag tror du blef ond, Lovisa, sade han allvarsamt, och tillade sedan, med tonvigt: — Också jag hat göromål, som ej få hindras eller försummas.
Denna ursäkt, om den var en sådan, var ingalunda lämplig att återställa hennes humör, likväl svarade hon ingenting, kanske emedan modren var närvarande.
Prostinnan, som önskade förströ sin måg, berättade alla de nyheter hon visste. Bland annat, att dragontorpsenkan, Lottas mor, kommit på förmiddagen, för att afhemta de saker hon qvarlemnat på vinden. Hon ärnade sedan lefva och dö hos sin bror, som var målare i Uleåborg, dit hennes gosse äfven skulle komma i lära; han skulle nu åtfölja modren dit. Orsaken, hvarföre hon kommit i ett sådant menföre den långa vägen, var, att hon fått fri resa med en slägtinge, som personligen måste infinna sig vid höstetinget här i socken.
Walter syntes ej fästa mera afseende på denna, än på de andra nyheterna, men påskyndade måltiden, under klagan på hopade göromål, och sade sig ännu ha det protokoll oskrifvet, hvilket gällde de punkter som blifvit beslutna vid sista socknestämman, och som skulle granskas och undertecknas dagen derpå, efter högmässans slut. Vanligtvis drack han sitt eftermiddagskaffe der nere, nu begärde han det upp till sig.
— Han tar lifvet af sig med det fasliga studerandet och skriblerandet, yttrade svärmodren, sedan han lemnat dem. — Jag förstår mig visst icke på hvartill det tjenar, ty salig Bryller tog sysslan helt annorlunda och lättare; när han skrifvit ut sin predikan ur andra äldre postillor, och studerat in den — som i sednare tider var honom en lätt sak, ty han kunde dessa böcker nästan utantill — hade han nog tid öfrig både att äta och sofva. Men, nya tider och nya seder. Du borde likväl icke vara så tvär emot Walter, såsom du ofta är.