Den förres redliga och vänfasta karakter ådrog sig den andres högaktning, i synnerhet som denne, utan att göra anspråk på hedern af namnet kavaljer, ägde ett bildadt umgängessätt och goda studier. Samma känsla, som afhåller en svärjare af profession att i den persons närvaro, som afskyr denna oskickliga vana, framkalla afgrundens legioner till sitt vittne och biträde vid den lumpnaste sak, samma känsla afhöll äfven Walter att upptäcka för Marenius sina tvifvelsmål och fria åsigter om hvad denne ansåg såsom sitt högsta goda, såsom den sol, som skulle upplysa honom sjelf och belysa den väg, hvarpå de åt hans ledning anförtrodda medmenniskor skulle vandra.
Deras formade bekantskap varade endast några månader; dessutom var denna tid upptagen af trägna studier. Marenius, redan prestvigd, skyndade att emottaga sin syssla. Det var här de ånyo träffades.
Walters kärlek till Lotta var enligt hans åsigt endast ett tidsfördrif; det roade honom att se huru långt kärlek och högmod kunde drifva en landtflicka. Det var högmodet som hindrade Lotta att falla, och detta retade honom. Hvem vet huru det gått, om icke Lovisa, som redan förut gjort ett flygtigt intryck på hans hjerta, kommit emellan, och omständigheterna förenat sig att göra hennes ägande till hans enda tanke.
Walter var ingen bof; det gjorde honom ondt om Lotta… hennes dödssätt grep honom djupt, men han tröstade sig snart med sitt vanliga sophisteri och med den föresatsen, att väl uppfylla det kall han åtagit sig.
Det gjorde han äfven till det yttre; men själen och anden felades; det var det som folket, ehuru obildadt, saknade, och han sjelf ännu mera. Fåfängt sökte han hvad han engång förlorat…
När han, uttröttad af sina grubblerier, sökte upp Lovisa, var hon merendels upptagen att inöfva sig i det musikstycket, eller den sång, som skulle exeqveras i det och det sällskapet; eller räknade hon ut rutorna i ett symönster; eller också träffade han henne läsande i en af Walter Scotts romaner, som hon, oaktadt all dess tråkighet, nödvändigt ville sluta…
Nu kom den af oss i förbigående omnämnda utländska damen att bo i deras grannskap. Lovisa fann sig utomordentligt smickrad af den utmärkelse den eleganta frun egnade henne framför alla ortens fruntimmer. Med en fransyskas liflighet och obetänksamhet förebrådde hon Lovisa, både på skämt och allvar, att hon med sitt intagande utseende, sina här ovanliga sällskapstalanger, sin fina takt, att hon, som just var skapad för den stora verlden, låtit gräfva ned sig som en liten prestfru här på landet, då hon kunnat briljera i en helt annan omgifnlng; hennes man var visst utmärkt artig och underhållande, när han ville, men… detta sades under en skämtande ton… syntes, efter hennes tanka, mera älska sina dammiga böcker, än sin unga charmanta fru…
Lovisa, ehuru förtjust af hennes smickrande omdömen öfver henne sjelf, ville dock aldrig ge henne rätt, vis à vis Walter. Det stred för mycket mot hennes egenkärlek, det någon skulle tro, eller ens förmoda, att hon vore mindre älskad af sin man; men udden af skämtet sårade likväl, och det var vid denna tidpunkt hon första gången förebrådde honom sin brist på ömhet och uppmärksamhet.
Nu var det höst; den qvicka fransyskan var bortrest, och hade efterlemnat en tomhet, desto mera oangenäm for Lovisa, som en missgynnande väderlek och ett miserabelt vägföre hindrade henne från att söka förströelser utomhus. Det är nu vi göra anspråk på läsarens tålamod, vid skildringen af händelsernas gång i vår fordom så lugna prostgård; det är ju derom man i allmänhet brukar tala och dömma, ty få äro de, som intränga i själens djupa schackter.
En dag hade Walter icke varit synlig för sin familj, utan begärt frukosten upp till sitt rum. Då middagsbordet var dukadt, föll det Lovisa in, för första gången på mycket lång tid, att sjelf gå upp, för att de sin man komma ned att äta, men dörren var tillreglad innanföre, hvarföre hon knackade på, och sade att maten var färdig.