Han svarade ej, men en blixt framljungade då ur hans mörka ögon, som skulle bragt hvarje annan mindre lättsinnig qvitum till besinning.
Lovisa var för mycket fjäsad, för att tro sig vara förbunden att uppoffra sina nöjen åt en pedantisk och knarrig man, som Walter nu syntes henne vara. Det sista året hon tillbragt i Åbo, hade lärt henne att för högt uppskatta den yttre glansen och det chimäriska af sällskapslifvet. Der hade Walter förekommit henne som ett lysande fenomen bland de fjärilar, som fladdrade omkring henne. Huru lycklig trodde hon sig icke bli med en man, som uti kunskaper och behag vida öfverträffade alla dem, med hvilka hon i hemorten skulle umgås, och under den korta förlofningstiden syntes ju äfven han vara lika så intagen som hon af nöjen och förströelser, så snart han icke var hindrad af några göromål.
Förlofningstiden borde egenteligen vara egnad att förbereda den tillkommande trefnaden, i det att de förlofvade lärde känna hvarandras sätt att tänka och uppfatta lifvets ändamål och ömsesidiga pligter. Få äro likväl de, som göra detta. Hvem ville väl förbittra den glada och lyckliga fästmötiden med dylika tråkiga ämnen och reflexiouer? dem hinner man nog med efteråt, om de nödvändigt höra till saken…
Efter Lovisas tanke skulle smekmånaden vara beständigt, men hon betänkte icke att verlden och samhället taga mannens verksamhet och själsförmögenheter i anspråk, och Walter var icke den, som ville bli obemärkt, snarare sökte han att tränga sig fram.
Uttröttad af trägna studier och litterära arbeten, samt ansträngningar i och för sitt embete, sökte han förgäfves tröst och uppmuntran hos den qvinna, som, efter hvad han en gång trodde, skulle bidraga till ernående af den inre frid han saknade, och försona honom med den tanken, att han valt en bana, der han, mera än någon annan, behöfde ett kärleksrikt hjerta att luta sig till, en mild ledstjerna, som ledsagade den skeppsbrutna till hamnen… ty skeppsbruten kunde man kalla Walter. Ingen rotfästad vördnad för ett högre väsende medförde han från fädernehuset, der fadren endast hade ränkfull vinning till hufvudsyfte, och i hvars sedolära, i likhet med hans viner, endast färgen och bouqueten utgjorde dygden: stor sak i grumlet på bottnen, det såg ingen af hans kunder. Modrens öfvermod och fåfänga skulle enligt deras tanke uppehålla husets kredit. Ingendera meddelade således gossen och ynglingen något begrepp om det Högsta, det goda, den Allestädes närvarande, den de sjelfva, med sitt husliga lif, nästan förnekade. Sådan kom han hemifrån, sådan inträdde han, välförsedd med mynt, i studentlifvet. Att han der intog menniskorna genom sitt utseende, sin redan förvärfvade sällskapston och äfven genom sitt goda hufvud, kanna vi redan.
Då anlände en resande till Åbo. Denne mans uppträdande i societén väckte furore. Han var Stockholmare och hade rest utomlands. Hvad behöfdes väl mera! Att Walter snart blef ett bihang till denna komet, inser man lätt. Ett sådant fenomen vore ej hälften så lysande, eller ådroge sig hopens uppmärksamhet, om det ej förstode att skaffa sig ett släp.
En lika åsigt förenade dem närmare, och snart voro de insepareble, ty den utländske fashionabla herrn höll till godo med att dela Walters rum och bord, och slutligen hans börs.
I ersättning derför, frånstal han Walter de fördomar denne ännu kunde äga, och lärde honom att ej sätta tro till annat än sitt eget omdöme. Denna lära smickrade Walters redan dessutom stegrade stolthet. Denna fasta tro på egen ofelbarhet, skulle vara ett surrogat för andras inbillningar om Gudom, uppenbarelse och hopp om odödlighet, … ämnen för deras qvicka sarkasmer! Den vördnadsvärde X., en af universitetets lärare, hade fattat misstankar till det utländska fenomenets sedo- och troslära, och varnade Walter för denna farliga man. Detta hade tjenat till intet, om icke denne, genom utsigten till ett stort arf, återvändt till Sverige.
Walter hade så gerna gjort honom sällskap dit, men hindrades genom uteblifna remisser från fadren, som, trött vid sonens öfverdådiga fordringar, gjorde honom skarpa föreställningar; det var då Walter gaf honom det redan bekanta svaret. Hans resa måste således inställas, och den notable herrn lät sedermera aldrig höra af sig.
Marenius, med hvilken han under de första åren af sin studenttid varit bekant, återkom nu, efter ett års frånvaro, till akademien, för att promoveras, vid hvilket tillfälle lagern äfven tillföll Walter.