Derföre bedja vi dem, som endast och allenast läsa för sitt nöje, och alltid önska ett godt och muntert slut på hvad de läsa, det vill säga: med ett eller par bröllop, och der de unga paren försvinna från skådeplatsen under smekmånadens sälla period, — att nu anse berättelsen vara slutad.
De åter, som läsa för nyttan, i det de reflektera öfver menniskorna och lifvet, och som vilja betrakta huru skörden beror på utsädets godhet, hännvisa vi till följande blad.
* * * * *
Vi förflytta läsaren tre år framåt i tiden.
Prosten Bryller är nu död, ett nytt slaganfall slutade hans dagar, året efter hans dotters bröllop. Sönerna ha gått in vid militären och äro borta hemifrån. Prostinnan, rask och kry efter sin hushållning med samma drift och omtanka som förut. Som mor är hon allt lika svag och fåfäng, och anser sin dotter för det mest älskvärda fruntimmer. Väl medger hon att Lovisa alls ingen fallenhet har för husets inre trefnad och vård, men lugnar sig dermed, att det vore nog orättvist att fordra, det hon, ung och firad, en prydnad för sällskapslifvet, genom sina behag och talanger, skulle tråka med "Märtas bekymmer." — En annan sak hade det varit med henne sjelf; en ringa bemedlad fröken, var hon en äldre halfsyster till Baron Y. och berodde af hans godhet, tills hon inträdde som matmor i prostgården. Hon hade således alltid fått gripa sig an; hon hade äfven gjort det med nöje och haft den tillfredsställelsen, att äfven derigenom se husets förmögenhet förkofra sig. — Men för hvem hade hon stretat, om icke för sina barn. Gossarna hjelpte baron nog fram i verlden; han var ju barnlös sjelf, — men hennes dotter skulle nu bara glädja sig åt lifvet, menade gumman. Under det Lovisa var i pensionen hade hon äfven, sin man ovetande, skickat mången nätt summa för detta ändamål.
Lovisa njuter äfven nu i fullt mån af sin frihet, är upptagen af besök och återbesök, leker med sin lilla flicka emellanåt, syr tapisteri och virkar med perlor och gör blommor, för sig sjelf och till presenter åt sina vänner. Deremellan spelar och sjunger hon, samt läser romaner långt in på nätterna, med ett ord: sysselsätter sig som det egnar ett barn af goda tonen.
Walter är omtyckt och firad af den högre klassen, aktad, ehuru mindre älskad, af den lägre. Han för sig med det allvar och den värdighet, som det egnar prosten Bryllers efterträdare.
Till sitt utseende har han betydligt förändrat sig, ty han har magrat och fått en gulaktig anletsfärg. Stundom synes ett dystert moln på hans panna, hvilket försvinner så snart han visar sig bland främmande, men hemma är det numera en hvardagsgäst. De första åren, då dess moln ännu voro sällsynta, sökte Lovisa genom smek och muntra upptåg jaga dem på flykten, och lyckades äfven alltid; men allting blir enformigt med tiden och unga frun ledsnade sluteligen.
Under den nu förstförflutna sommaren hade ett utländskt fruntimmer, — en af de många, som nu af nyfikenhet besöka vårt fosterland, — hyrt ett ställe i kyrkbyn och bodde der några månader, under den vackra tiden. Hon var en infödd fransyska, likväl af polskt ursprung, och gift med en ryss. Förtjust att här på landet finna dem som talade hennes modersmål, blef hon en daglig gäst i prostgården, och sällan förgick någon dag utan lustpartier och nöjen, som landet och den närmaste staden kunde erbjuda.
Med lif och själ upptagen af dessa förströelser, försummade Lovisa alldeles sin man, och allt djupare fårades hans panna. Dock, i sällskap och utomhus, var han ännu alltid den underhållande sällskapsmannen. Lovisa insåg att detta var förställning, likväl borde icke hon, som så mycket vårdslösat honom, ansett sig vara försummad af honom, och till och med låtit denna tanke någon gång iklädas ord.