— Nog trodde gossen så, och för att snarare få pengar åt brodren, for han bort i våras med en skeppare, som förde hans plankor och annat virke till… jag mins icke nu hvad stället heter. Under tiden förde olyckan hit den der presten ni nu ser dansa der med fröken Nora, och som i vår skall gifta sig med prostens dotter. Nå väl, i honom blef Lotta lika förtrollad, som Erik var i henne; och aldrig går det ur mig, att icke det var för hans skull hon gjorde af med sig.
— Han tyckte då således om Lotta?
— Ja, hvem förstår sig nu på sådana herrar, och hvad de tycka och inte tycka? Han, som talar så grant på predikstolen, att en stackare inte förstår fjerndelen, kan nog prata öronen fulla på flickorna, utan att just mena någonting. Lotta, som trodde sig vara klokare än vi andra, blef väl också narrad…
— Han skall ju vara fasligt omtyckt i församlingen, och blir säkert prostens efterträdare, sade svägerskan för en stund se'n, invände madamen.
— Jo, jo, nog lär det så gå. Herrskaperna häromkring strömma till kyrkan när han predikar, men vi enfaldiga menniskor, tycka ej att det är det rätta Gudsordet! Tacka vill jag Marenius, se det är en prest, det, både för fattiga och rika! men han skall bort härifrån, säges det.
— Hvad sa' Erik, när han som hem?
— Lotta var då illa sjuk, och han sörjde så förfaseligt, och ville gå till henne, men hennes mor släppte honom icke in; ty doktorn hade strängt nekat det, sa' hon. Då for han ut igen till sjös, ty han trifdes icke hemma, och när han då kom tillbakas, var hon redan död. Nu går han der och hänger hufvudet, och vantrifs, men det blir väl bättre, ty han är en bra gosse, som fruktar Gud och hedrar fjerde budet … …
Vi hafva troget anfört detta samtal, och lemna åt läsaren att sjelf deraf draga sina slutsatser.
* * * * *
Med glada förhoppningar på framtiden, gåfvo föräldrarne, på deras adertonde bröllopsdag, sin dotter åt den af dem så firade mannen. Baron Y., som skröt af att vara upphofven till denna förbindelse, gnuggade händerna af fröjd. Alla voro således nöjda och lyckliga. Vi gjorde kanhända bäst att sluta vår lilla novell under så goda auspicier… men, "så många hufvuden, så många sinnen", säger ett gammalt ordspråk; detta gäller äfven om läsare och läsarinnor.