Vi ärna ingalunda besvära någon med en beskrifning öfver något så trivialt som ett landtmannabröllop i vårt eget land. — Vår afsigt är endast att låta våra läsare lyssna till tvenne — gummors prat.
Den ena är enka efter en hemmansbrukare i grannskapet; den andra en treflig och allvarsam borgarhustru från Helsingfors, faster till bruden och barnfödd i denna by.
Sedan dansen kommit väl i gång, satte sig de båda qvinnorna, som icke råkats på flere år, i ett hörn af rummet, och språkade om gammalt och nytt samt gjorde sina små anmärkningar öfver brudparet och gästerna.
Brudsvennerne, eller som de här kallades marschalkarne, skulle efter gammal sed se gästerna till godo, med att passa upp och deremellan dansa med bygdens tärnor; men en af dem, en ung man med ett hyggligt utseende och klädd i sjömansdrägt, syntes vara antingen trött eller likgiltig för nöjet, ty så snart han tjenstaktighet icke togs i anspråk, höll han sig aflägsen från det glada hvimlet. Detta anmärktes snart af borgarmadamen, och hon frågade hvad del var för en.
— Drar ni intet känsel mera till er egen gudson Erik? frågade den andra. Det är ju min yngsta gosse; men det är sant… ni har ju inte sett honom på flere år. Han var munter och rask då, men nu är han en sådan hufvudhängare, som hvarken bryr sin om dans eller lekstuga; det var göra nog med att få honom hit.
— När bror min i fjol vintras var hos oss i Helsingfors, sade han att Erik var så vigilant och arbetade på att kunna lösa ut den äldre brodren från hemmanet, efter dennes håg står till stadslifvet, anmärkte den första.
— Ja det var då, det, svarade Eriks moder. — Ni minnes välan dragonenkan, hon, österbottningskan, som baron lätte bo qvar i torpet, sen man hennes blef död?
— Jo, jo, nog minnes jag dem begge två; ryssen högg ju armen af honom i kriget. Det var ju deras dotter, som gick och dränkte sig i somras?
— Det var i höstas. Den flickan gjorde både sin och andra mödrar sorg, sade hon, och stötte den hoprullade hvita lärftsnäsduken mot ögonen, och fortfor sedan: — Det var just för den flickans skull min Erik stretade och arbetade dag ut och dag in, ty han var liksom förtrollad i henne. Men Gud styrde nu, som alltid, till det bästa, ty Lotta var ingen flicka som passade för Erik. Nog såg hon fager ut, men högfärdsandan regerade inombords! Hennes tanke stod bara till stadslifvet också, allt sen prostinnan kostat på henne och satte henne i stan för att lära sy ut; sen var allt annat arbete för tungt och simpelt, kan tänka.
— Jo, jo, så går det, anmärkte den andra. — Jag kunde berätta er hundra sådana exempel ifrån vår stad. Alla sämremansbarn, som nu växer upp, bli bara sjuklingar eller utsväfvande stackare, ty de lära sig nu då att sy fint och grant, och ingen hålls mera till spinnrocken och väfstolen, eller några sysslor; de som icke ha lust för sitt arbete, löpa först omkring med försäljningsbröd, och passa sedan upp sikterarna. Herrskaperna få antingen skaffa sig pigor från landet, eller hålla till godo med sådana der som polisen nödgas drifva i tjenst; — men huru var det med Lotta? Tyckte hon om Erik, hade hon väl blifvit bättre med tiden; hon var ju ung ännu?