Hela familjen, Lottas mor och tjenstefolket i prostgården voro närvarande vid ceremonien. Walters yttre var högtidligt och — lugnt; det inre skådade blott den, som utgrundar själens djupa gömmor.
Baronessan var den enda bland familjen, som misstänkte att en hemlig kärlek varit i fråga emellan honom och den döde. Hon betraktade derföre Walter med forskande blick; men ingen mine, intet ord förrådde något närmare deltagande, hvarföre hon trodde sin misstanke vara ogrundad, så vida den rörde honom, men behöll sin öfvertygelse om Lottas böjelse för honom.
Jorden hade inneslutit den olyckliga Lottas stoft i sitt moderliga sköte. Först hvirflade de gula löfven, upprörde af November-stormen, i vilda danser öfver den ensliga grafven, sedan kom vintern med sitt hvita täckelse och söfde dem till ro. — Så är det äfven med sorgen i menniskans hjerta; den utbryter först i klagan och jämmer: då kommer tiden, som lugnar och betäcker allt med sitt välgörande hölje… men äfven goda menniskor bidraga med sin omsorg till det försonande varfvet…
Så var det äfven nu, i anseende till Lottas mor; Marenius föreslog en insamling, på det art gumman kunde göra en resa till sina slägtingar i Österbotten, … och ingen deltog ifrigare i detta förslag än Walter.
Baron tog gossen till sig, till dess han kom till den ålder att han kunde komma i någon handtverkslära. Sålunda tröstad, öfver sin och lilla James framtid, hade hon rest bort, sedan hon bedt prostinnan om rum för en kista på vinden i prostgården; den innehöll allehanda saker, som hon icke nu kunde eller ville ta med sig, sade hon gråtande. Man förmodade att de tillhört Lotta.
Hennes bortresa från orten var en lättnad för alla, hvilka gerna ville glömma en så sorglig händelse, om hvilken hennes åsyn länge varit dem en påminnelse.
Som läkaren förutsagt, tillfrisknade prosten efter hand såvida, att han gick uppe, ät och drack som förr, men sjukdomen hade qvarlemnat en slöhet i tanken och minnet, som tillika med ert svårt häftande på målet satte honom ur stånd art sköta sin syssla. Allt berodde således på Walters skicklighet och verksamhet, och han visade sig äfven bördan vuxen. Han tog sockneskolan under sin synnerliga vård, vann församlingens bifall till ett förslag om en ändamålsenligare fattigvård, m.m. Oaktadt alla dessa göromål, fortfor han att vara den omtyckte sällskapsmannen, den uppmärksamma förtjusta älskaren, med ett ord, den fulländade verldsmannen.
Vintern förgick fort nog. Prostinnan var ifrigt sysselsatt att rusta med sådant, som anses nödigt för en ung och rik bruds utstyrsel, men saknade mycket Lotta, som hon just låtit lära sy fina och granna linne- och hålsömnader, på det att hon skulle ha nytta af henne vid ett sådant tillfälle, sade hon, — nu måste hon anlita fremmande dyrlejda personer…
För Lovisa försvann tiden under skämt, smek och omvexlande förströelser, ty för att göra fröken Nora till viljes instuderade hon den ena rollen efter den andra, utan att någon pjes likväl någonsin fördes upp, ty teatersällskapet blef aldrig rätt ense om saken, emellertid var man jemt sysselsatt med declamation, sångöfningar, rollers inöfvande, omsorgen för garderoben och dylikt, och innan man visste ordet af hade man den första Maj i händer.
Under Julhelgen hade kyrkovården hållit ett, hvad man på landet kallar, "dundrande" bröllop åt sin dotter. Baron Y——s och prostgårds-herrskapet, jemte nästan alla ståndspersoner deromkring samt alla närmare och aflägsnare slägtingar och vänner till brudparet voro bjudna. Marenius förrättade på Elsas uttryckliga önskan vigseln; denna önskan föranleddes af Lottas sista ord till henne. Ehuru mörka och obegripliga, ingåfvo de flickan en oförklarlig motvilja att låta viga sig af Walter.