Holmsjögårds herrskapet intog som vanligt sin söndagsmiddag i prostgården, äfvenså Marenius, som predikat högmässan och dervid hållit ett varmt och uppbyggligt tal öfver den olyckliga händelsen.
Man beklagade modren, undrade hvad som kom åt flickan och talade slutligen om hennes begrafning. Enligt gammal sed borde hon i all tysthet få sitt hvilorum i det hörn af kyrkogården, som är bestämd för sjelfspillingar.
Icke utan en rysning erinrade Lovisa sig Lottas sista bön till henne, och sitt eget löfte, men framställde det likväl som sin egen önskan för de närvarande, sägande, att om det vore enligt med hvad kyrkolagen tillät, skulle det säkert vara långt mindre smärtande för modren, och äfven för Lottas bekanta, om hon begrafdes på ett ställe som icke ansågs för nesligt.
Prostinnan satte sig i början mycket emot förslaget, men då Lovisa tog henne afsides och förtrodde henne, att det varit Lottas allvarliga önskan, så verkade vidskepelsen mer än Lovisas böner och hennes svägerskas öfvertalande. Mången tror ännu i dag, att om ej den döende erhåller det hvilorum den önskat sig, finner den ingen ro i en annan graf.
Dagen derefter hemväntades Walter från sin resa. Lovisa, åtföljd af sina bröder, for honom en half mil till mötes med vagnen. När det första glada återseendet var förbi, och han intagit fjerde platsen i vagnen, underrättades han om hvad som händt under hans frånvaro. Den blekhet, som dervid betäckte hans ansigte, tillskref Lovisa hans deltagande öfver ett sådant olycksfall i allmänhet, och uppbjöd hela sin förmåga att muntra och förströ honom; hon lyckades omsider, i det hon talade om den högtidlighet, hvarifrån han nu kom.
De voro redan hemma, och modren närvarande, när Lovisa frågade, om han ville uppfylla en bön af henne. "Hvilken önskan skulle väl min dyrkade Lovisa kunna hafva, som jag icke ville uppfylla, om det står i mensklig förmåga," försäkrade han. Hon bad honom då inviga det omtalta stället i parken till graf åt Lotta, och jordsätta henne der.
Han studsade, — detta hade han icke förmodat. Hans löfte var likväl redan gifvet, och han bekräftade det med ett hastigt "Ja", men aflägsnade sig.
När Walter om afton som upp i sitt rum, såg han ett ljussken glimma mellan träden i den aflägsna parken. Det var dödgräfvarens lykta.
— Med denna förrättning skall jag således tillträda mitt ämbete, sade han för sig sjelf, med en ovillkorlig rysning. — Skall detta vara ett omen? Det är bara vidskepelse och inrotade fördomar, som den upplyste sätter sig öfver. Likväl är det lyckligt, att ingen synes ha någon aning om att jag är en omedelbar orsak till flickans död, — men hvad rår jag för det att den tokan tog allt för allvar, hvad jag sade henne, och hvad jag sagt så många andra förut. — Nå, vacker var hon, och älskade mig uppriktigt, som jag tror, och skulle icke Lovisa varit, så… hvem hvet huru allt nu varit. — Jag vore icke prest nu, icke bunden vid… Jag vore fri, och Lotta hade nog följt mig, ty hennes hjerta var för blodigt att trifvas här, och fåfäng var hon, som hvarje annan qvinna. I en stad hade hon icke fallit på den dårskapen att dränka sig. Hon skulle nog tröstat sig, — om jag blifvit henne otrogen, — och betalt lika med lika.
Så sökte han genom sophisterier att tysta ner den röst, som anklagade honom, när han var allena; men åsynen af Lovisa skingrade genast alla mindre behagliga känslor, och på fullt allvar fattade han den föresatsen, att vara henne trogen och i hennes kärlek finna sin lycka.