Detta passerade om Thorsdags afton. Tidigt om Lördags morgonen kom Lottas mor till prostgården och frågade om hennes dotter var der, men fick ett nekande svar. Gråtande berättade hon då, att sedan hon och Lotta lagt sig om aftonen förut, hade den sednare åter stigit upp, och modren hade äfven i sömnyran hört att hon öppnat och tillslutit stugudörrn, men fäste sig icke vid detta, ty Lotta hade, den sednare tiden, ofta vankat orolig omkring i rummet. Men när hon sjelf helt bittida steg upp, för att börja baka och sätta eld i ugnen, då var Lottas bädd tom, och den yttre dörrn ostängd. Nu hade hon och lilla Janne fåfängt sökt henne ikring hemmet och hos de närmaste grannarna, men ingen hade sett henne. Modrens sista hopp hade varit att finna henne här, och hon vred nu sina händer i stum förtviflan.
Det blef en allmän uppståndelse. Prostinnan skickade ut folk, för att söka den saknade, men alla kommo med oförrättadt ärende tillbaka. Man måste beväpna sig med tålamod och afvakta tiden, menade alla.
Oaktadt sin kärlek för systern, och den ångest, hvari han såg modren vara, glömde lilla Janne bort icke sitt nya flarnskepp, som han lät segla i en liten grund vid af Holmsjön. Snart blef han varse något som stöt på vattnet och af vinden sakta fördes till stranden. Det var en vissnad krans af törnrosor och blåklint, och gossen igenkände den genast för densamma Lotta burit, då det stora kalaset var i prostgården. Häpen öfver att finna den här, tog han både krans och båt, för att skynda till modren, men upphanns på förvägen af vagnen från herrgården. Deruti satt baron och hans fru, som ämnade sig till prostgården; äfven de hade redan hört om Lottas försvinnande. Gossen, som de genast igenkände, tillfrågades om man fått reda på henne.
— Icke som jag vet, svarade han, — men här har jag hittat Lottas blomkrans i vattnet vid sjöstranden; nog har hon sjelf burit dit den, ty i aftons hängde den ännu på stuguväggen.
— Milde Gud, förbarma Dig! ropade baronessan och vred sina händer.
— Då har hon säkert gått och dränkt sig!…
Gossen började gråta. Kusken fick befallning att taga honom upp vid sin sida, och man skyndade till prostgården.
Der utbredde deras sannolika förmodan en allmän förskräckelse.
Folket sändes ut med båtar och ekstockar, för att eftersöka med noten; de funno ock mot afton den olyckliga flickans lik. Hon var klädd i samma hvita klädning, som hon burit den så ofta omtalta dagen, hvilken syntes hafva varit en vändpunkt i hennes lif.
Sedan man förgäfves försökt alla medel att återkalla Lotta till lifvet, fördes hon hem till torpet. Ännu en gång skulle hennes hvilosäng bäddas i modershemmet.
* * * * *