— Hon roar sig emellanåt med sin skriföfning, och syr ibland på några för länge sedan beställda prestkragar, sade gumman.
Den enda af sina fordna lekkamrater och bekanta Lotta numera gerna såg, var kyrkovårdens Elsa, som stundom kom till henne.
Ehuru förlofningen emellan Walter och prostmamselln ännu ej blifvit offentliggjort, kunde dock ingen förbjuda menniskorna att gissa och prata: här som annorstädes, förlofvade, ja, till och med lät man ofta ryktet förelysa folk, innan kontrahenterna kanhända ens tänkt på saken.
En inre aning, kanske äfven någon visshet, att Lotta tyckte om Walter, hade afhållit Elsa ifrån att meddela henne de rykten, som voro gängse, om en förlofning emellan honom och Lovisa. Elsa var sjelf brud, och finkänslig nog att finna, det en sådan nyhet skulle vara sårande; hon hade skickligt nog öfvertalt Lottas mor, att aldrig tala derom med sin dotter. Lottas mor var också icke någon som pratade i fävitsko. Hon var en af dessa tystlåtna, reflekterande qvinnor man ofta finner bland finska allmogen.
En afton efter Walters bortresa titt ——— gick Elsa åter till torpet; hon fann der före sig en grannqvinna, hvilken som en afgjord sak omtalade prostmamsellns förlofning och snara bröllop med magistern. Lotta satt blek och tyst, men hennes frågande blick sökte i vännens ansigte bekräftelse på hvad hon hörde. Elsa sade då, att detta endast var ett löst rykte, som förmodligen härrörde deraf, att herr Walter rest bort för att ta examen och låta prestviga sig, för att under prostens sjuklighet kunna sköta dennes syssla.
Lotta skrattade nästan hemskt, tyckte Elsa, men sade blott de orden: "vacker prest!"…
— Då blir säkert Elsa den första brud, som den nya presten kommer att läsa vigselorden öfver, menade grannqvinnan, som icke hört Lottas ord.
Lotta satt sedan tigande och dyster, tills Elsa skulle gå; då slog hon armarna om hennes hals och hviskade:
— Hans välsignelse ger ingen lycka! — Men jag skall be Gud för dig, att du blir en lycklig brud; bed du Honom också för mig, det kan behöfvas!…
Elsa gick, utan att veta hvad hon skulle tänka; det sannolikaste var att Lotta åter yrade, men tyvärr erhöll både hon och andra snart en förfärlig upplysning om Lottas ord.