Lovisa ansåg det vara bäst att gå in i den sinnessjuka flickans idéer, och sade vänligt:
— Du bör icke oroa din mor med att prata sådant, men om du dör förr än jag, och jag kan uppfylla din önskan, så gör jag det.
Lotta tog hennes hand, tryckte den hårdt och sade blott:
— Tack!
På hemvägen mötte Lovisa Walter, som sökte henne, för att med all försigtighet underrätta henne, att prosten, som om aftonen förut lagt sig frisk och munter, om natten blifvit rörd af slag. Lovisa hade, för att njuta af den vackra morgonen, gått ut så tidigt, att hon ej enligt sin vana helsat på sin far, som alltid låg länge om morgnarna.
Walter satte sig genast till häst, för att i flygande fart rida till deras läkare. Lovisa ilade till fadrens sjuksäng.
När läkaren kom, närmare afton, tröstade han de sörjande med den försäkran, att prostens lif denna gång var utan all fara, och att han hoppades att sjukdomen snart skulle ha en öfvergång, likväl förmodade han, att en länge vidhållande slapphet och ett häftande på målet blefve en säker följd af denna attack.
Denna händelse föranledde behofvet af en skicklig medhjelpare, o<h Walter påskyndade nu sin examen och prestordination så mycket som möjligt, hvarföre han ock genast reste till ———.
Att Walter, under den tid han beredde sig till denna afgörande resa, märkbart förlorat sitt förra sällskapliga lynne och sällan lemnade sitt rum, ansågs för en naturlig följd af hans trägna studier; likväl fällde Lovisa mången tår af ledsnad, der han satt vid fadrens sida, för att roa honom med läsning i, för hennes barnsliga sinne, allt för allvarsamma ämnen, hvilka hon egnade så ringa uppmärksamhet, att hon äfven mången gång, af den numera af sjukdomen kinkig blifna gubben, erhöll förebråelser för tankspriddhet och ett för mycket verldsligt sinne. Lovisa trodde att hela verlden hade förändrat sig.
Hon hade icke varit på länge hos Lotta, som nu äfven var bättre, men, efter hvad hennes mor, som ofta var i prostgården, sade, ännu var utan krafter till att arbeta.