En morgon, i slutet af September, gick Lovisa åter för att se efter Lotta. Af modren, som hon mött på vägen, hade hon hört att Lotta haft en orolig och sömnlös natt, hvarföre modren fruktade för ett återfall af feber.
Då Lovisa inträdde i stugan, höll Lotta ett skrifvet papper i handen; det var de verser man sjungit på Lovisas namnsdag och som Walter hade skrifvit.
— Jag har så många gånger ärnat fråga mamsell, om obelisken ännu står qvar, sade Lotta.
— Redan andra dagen togs den bort, svarade Lovisa, — men kransarna hängdes på träden, till ett minne.
— Påminner mamsell Lovisa sig den önskan jag yttrade när vi stodo der?
— Det gör jag icke. Du måste komma mitt minne till hjelp.
— När mamsell sade, att tillställningen liknade en grafvård, önskade jag att få hvila der; vill mamsell, när jag är död, laga så, att jag får denna önskan uppfyld!
— Kära min flicka, tala ej så der besynnerligt, inföll modren, som nyss kommit in och hört dessa ord. — Nog blir du med Guds hjelp frisk och rask igen, och när du dör, sä må du väl få ligga i vigd jord, du som andra, och ej bli begrafven som ett kreatur i skogen.
Lotta teg, men smålog sorgset. Sedan modren gått ut, sade hon:
— Det är kanhända barnsligt af mig, men jag tycker att jag der skulle hvila så skönt…