"Jag hade från barndomen lärt mig att högt uppskatta onkels omdömen; ty pappa, — det har jag nog blifvit varse — gör alltid som denne vill. Väl runkade pappa alltid missbelåtet på hufvudet, när onkel talade om pensions-resan, men den skedde likväl. Onkel spådde också alltid, att jag der skulle väcka uppseende, och föra hem en elegant fästman. Nå väl, det har jag äfven gjort, ty positift kom Walter för min skull hit."
"Hvem var väl mera omtalad och observerad af alla, än Walter? hvem klädde sig med mera smak? hvem dansade bättre? hvem arrangerade ett lustparti bättre, än han? Derföre var han äfven omtyckt af damerna, och afundad af sina kamrater. Visst var det ock några af de förra, som ville veta att han var vidlöftig och sjelfkär, men det var säkert derföre, att han ej brydde sig om dem."
"Ma-bonne hade tyckt så med, men snart blef han en af hennes favoriter och alltid bjuden på hennes små tillställningar; han gjorde deremellan visiter, och språkade då om poesi och dramatik, för hvilken hon svärmade. I början syntes han knappt märka mig, men på en gäng blef han uppmärksamheten sjelf, och alla, till och med Ma-bonne, brydde mig jemt för honom."
"Ack, om de nu visste att jag är hans fästmö, huru många af flickorna skulle lite då afundas mig! Så snart vi bli gifta, måste han föra mig till Åbo på en liten tid; vi göra då visiter hos våra bekanta."
"Hvilket uppseende jag skall väcka med min vackra man och valda toalette! Det är väl sant, att på visitkorten endast kommer att stå: pastor Walter med fru; — men onkel säger, att han nog går till Biskop, med tiden! Om han icke blir Biskop, kan han åtminstone bli prost eller Professor…"
Men Lovisa var icke tillvand att göra sig reda för det förflutne. Hon lefde i det ljufva närvarande, med ett ungdomligt sinne, med framtiden och dess nöjen i perspektiv. Ingen hade med allvar upplyst henne om hennes tillkommande pligter. "Vett och förstånd kommer nog med åren," var prostinnans favorit-term.
* * * * *
Lotta höll nu på att tillfriskna; hennes ungdom hade segrat öfver den häftiga sjukdomen, men den hade qvarlemnat bedröfliga spår. Hennes bröst hade lidit, håret lossnat, och tungsinthet hade lagt sig öfver hennes själ, som förundrade alla, till och med den erfarna läkaren.
Då all fara var förbi, besökte hon Lovisa, som rördes ända till tårar öfver att finna henne så förändrad. All den skönhet, som frapperat Lovisa vid åsynen af Lotta, då hon såg henne första gången efter sin hemkomst, var nu sin kos.
Gerna hade Lovisa meddelat Lotta nyheten om sin förlofning, men hon hade gifvit både Walter och sina föräldrar ett löfte att ej yppa det ännu så tidigt. Föreningen var utsatt till nästkommande första Maj, och Walter väntade blott på att prestvigas, för att med allvar egna sig åt de förrättningar som åtfölja lärarekallet. Emellertid hade han högeligen önskat att deras förbindelse skulle hållas hemlig, och då äfven föräldrarne tyckte det vara bäst, att den ej så tidigt blef ett samtalsämne för socknen, förstod Walter, i andras närvaro, så väl spela den fremmande, att ej engång husets betjening anade rätta förhållandet.