När jag gillade ditt beslut, att på obestämd tid taga kondition hos prosten Bryller, var det min tanke, att snart kunna lämna dig en ansenlig penningremiss, för att kunna hjelpa dig framåt, på den bana du beslutar välja för framtiden. Orolig öfver ditt obeslutsamhet, tyckte jag du der kunde hafva tillräcklig tid och rådrum att besinna dig på detta val, utan att frestas till öfverflödiga utgifter, tills du uppnått den af dig sjelf bestämda åldern af 24 år, hvilket snart inträffar; men ett gammalt ordspråk säger att "menniskan spår, och Gud rår!" och så är det äfven här…
Jag har väl aldrig med tydliga ord talat med dig om mina affairer, men nog måste du, med din skarpsynthet, insett att dessa på långt när icke äro så goda, som man i allmänhet trott. Min kredit är i aftagande och flere f—bannade konsis… men hvarföre berätta dig saker, som du icke förstår? — Nog af, för att icke bli ruinerad, måste jag i det längsta behålla det yttre skenet, och alla apparencer äro klena. Jag har alltid förmodat, att du icke haft någon böjelse for prestståndet och äfven sjelf aldrig tänkt ditåt, men en sådan har dock alltid ett säkert brödstycke, och munläder felas dig icke…
Jag har låtit underrätta mig, att din principal är gammal och rik, och har en ung och vacker dotter. Det vore ju en god spekulation för dig!
Din mor ber dig äfven tänka på den saken'…
Detta bref bestämde Walters beslut, och några ord, framkastade till Marenius, som åter förde dem till baronen, voro tillräckliga att befordra planens framgång.
Att Lottas sjukdom länge ej kunde blifva någon hemlighet för Lovisa, inser man lätt; men frånvaron och förströelser hade hos henne afkylt barnavänskapens värma, och fruktan för smitta kom henne kanhända väl till pass, då hon under denna tid var intagen af nya tankar och känslor, likväl lät hon dagligen genom bud underrätta sig om Lottas tillstånd.
Ung, liflig och oerfaren, intagen af Walters förledande egenskaper, var hon smickrad af den uppoffring han gjorde för hennes skull; ty Walter hade med så mycken klokhet låtit påskina, att blott hans innerliga kärlek till henne var orsaken hvarföre han försakade att välja en annan bana, der hans kunskaper och relationer kunnat föra till en högre och utmärktare verkningskrets, så att han i utbyte, för sitt bifall till prostens önskan, erhöll löfte på dottrens hand, om han kunde vinna hennes hjerta. Hon egnade honom således nu den hängifvenhet och uteslutande dyrkan, som föremålet för den första kärleken alltid erhåller af det unga hjertat, när det finner sin känsla besvarad, och inbillade både sig sjelf och andra, att han redan i Åbo intresserat henne mer än någon annan.
Hvarföre och hvarigenom, det frågade ingen; de funno det så naturligt, att en ung man, med Walters utseende och behagliga verldsmannatakt, intagit en ung flicka.
Hade Lovisa, mer än andra flickor af hennes ålder och i de förhållanden hon vuxit upp, kunnat analysera sina bevekelsegrunder och känslor — med en uppriktig sjelfpröfning, då skulle denna ungefär varit så hår:
"I hemmet gjorde man allt, för att göra mig bortskämd och egenkär. Ingen var välkommen hos mamma, som icke förstod att fjäsa för mig, ifrån det jag lemnade vaggan. Onkel skämtade alltid öfver äldre flickor, sade att jag måste bli brud vid 15 år och talade oupphörligt om vackra och rika friare; skrattade åt sin frus åsigt om själens sympati, och att man kan vara förnöjd med litet, blott man njuter det med den man älskar. Han kallade det för idel romangriller…"