— Hvad säger hon då under sin yrsel? frågade Walter, icke utan att litet sväfva på målet.
— Ja, hvem kan få reda på sådant, menat magistern? Ofta ropar hon på mamsell Lovisa, ja till och med på magistern sjelf. Talar om blommor, kransar, hjertan och dylikt. Ibland vill hon ha papper, och säger att hon skall skrifva till mamsell Lovisa…
— För all del i verlden! låt henne icke få sin vilja fram, varnade Walter ifrigt. — Hon kunde under er frånvaro skicka någon med en sådan billet, uppfylld af galenskaper, till mamsell Lovisa, som ännu är okunnig om er dotters sjukdom. Man är högst ängslig, för att hon skall komma hit, då sjukdomen säkert är smittosam… Jag går nu till ryttmästarbostället, och träffar der, som jag tror, doktor L. I sådant fall, ber jag honom komma hit…
— Ack, han var här redan i morse, och skref ett långt recept, som Post-Ante tog med sig, då han for bort i middags. Doktorn säger det vara scharlakansfeber.
— Så mycket mer skall ni akta mamsell Lovisa ifrån att komma till er dotter, och nu Guds frid! Han gick, men vände snart åter om. — Ge ingalunda skrifdon åt Lotta, varnade han ännu en gång — ty så nyttig skrifkonsten är för en frisk, så farlig är den för en febersjuk menniska.
— Ja, nog har magister Brummerus haft besvär att lära Lotta både räkna och skrifva, men få nu se hvad nytta hon har af det? Jag tror aldrig hon kommer sig mer, sade modren och torkade bort tårarne med afvig hand.
— Misströsta ej! hon är ung och stark, sade Walter och gick — hvad han tänkte och önskade veta vi ej.
Postbudet återkom, och medförde nedanstående bref till Walter:
T——s 182..
'Min käre son!