Walter satt bakåt lutad i sin länstol, blek och orörlig, med båda händerna sammantryckte mot bröstet, likasom felades honom luft. Framför honom, på skrifbordet, låg det påbegynta protokollet, nedanför, på golfvet, det papper, hvari det af Lotta förfärdigade arbetet varit inlagdt; kragorna lågo på hans knä. Det syntes tydligt att han, i samma ögonblick han öppnat detta papper, överfallits af någon häftig plåga, som beröfvat honom förmågan att röra sig.
Prostinnan var utom sig, gned hans tinningar och pulsar med ättika och slagvatten, under det att Lovisa höll eau de cologne under hans näsa; först hade hon, likväl obemärkt af modren, tillegnat sig det på golfvet liggande papperet. Hon dömde ganska rätt, att detta gifvit anledning till katastrofen. Småningom kom Walter sig före. Oaktadt hans motvilja, förmådde prostinnan honom dock att ta in en god dosis Hoffmansdroppar; de gjorde snart god verkan, ty djupa andedrag arbetade sig fram utur det beklämda bröstet.
Emellertid hade Lovisa förstulet öppnat papperet och funnit dessa ord:
"Håll till godo detta sista arbete af Lotta, och håll edra presterliga eder bättre, än ni hållit edra andra löften!"
Lovisa hade just smygt papperet på sitt förra ställe, då Walter såg sig omkring med rediga blickar, tackade både sin fru och svärmor för deras omsorg, sade att han nu vore bra, och bad dem lemna honom. Lovisa, som verkeligen älskade sin man, och nu trodde sig hafva stora skäl att bevisa honom sin ömhet, önskade blifva qvar, emedan han lätt kunde få ett förnyadt anfall. En tår glänste i hennes öga, vid denna bön. Walter drog henne sakta till sig, kysste bort tåren, och sade rörd:
— Icke nu, bästa Lovisa, jag beböfver ensamhet, så snart jag slutat detta arbete, kommer jag ned till dig. Skulle jag dröja för länge, tillade han leende, — kan du ju höra efter mig.
Lovisa lemnade honom således allena; men drifven både af ömhet och nyfikenhet, lyssnade hon ofta vid hans kammardörr. Hon hörde honom länge gå med starka steg fram och åter, stundom trodde hon sig höra afbrutna ord, hvilka hon likväl icke kunde fatta, sedan hörde hon att han satte sig för att skrifva.
Öfvertygad att all fara var förbi, kallade hon till sig Lottas mor, på sitt eget rum, för att nogare få reda på hvad som passerat deruppe.
Varsamt och tyst hade gumman inträdt i hans rum. Kyrkoherden hade varit så fördjupad i sitt skrifarbete, art han ej hörde henne komma. Hon hade länge stått vid dörrn, utan att han såg upp. Förlägen, och villrådig huru hon skulle göra sig bemärkt af honom, steg hon ett steg närmare och helsade smått. Nu vände han sig hastigt om, såg henne, och bleknade som ett lärft, sade hon. Derefter rodnade han, och frågade med sträng ton hvad hon ville, i det att han reste sig till hälften i stolen. Rädd att ha väckt hans missnöje, framräckte hon med darrande hand det lilla pakettet.
Han kastade en hastig blick på stilen, som säkert var honom bekant från förra tider, och nedsjönk åter i sin stol, likväl egde han nog sinnesnärvaro att med konstlad likgiltighet öppna papperet och se på arbetet. Då såg han de oss redan bekanta orden. Säkert förekommo de honom som ett "mene, mene, tekel upharsin", ty han föll tillbaka mot stolkarmen, och den förskräckta hustrun skyndade ned efter hjelp.