För Lovisa, som nyss fått nyckeln till gåtan, stod saken tydlig och klar. En viss instinkt, som oftast mer än förståndet leder den unga qvinnan, hindrade henne ifrån att till och med för sin mor blotta mannens fordna svagheter. Således teg hon och hörde blott på när modren en stund sednare kom in till henne, sedan hon blifvit allena, och bråkade sitt hufvud med hundrade gissningar om Walters hastiga åkomma. Hon stadnade sedan vid den sannolikaste: att han redan förut illamående, som han likväl dolt af kärlek för dem, och nerfsvag blefven, af sitt trägna och onödiga hufvudbråk, blifvit skrämd att finna någon i rummet, som han ej hört komma in.
— Också var det ingalunda någon behaglig surpris, att få der apropos sä ett pakett från en sjelfmörderska, tillade hon.
Under tiden de voro i Lovisas rum, hade Walter lemnat sitt arbete och gått ned i salen, men som ingen var der, beslöt han vänta på Lovisa, och ville under tiden förströ sig genom musik. Fiol spelade Walter utmärkt väl, men blott mindre stycken på detta instrument, som han äfven ej vidrört på länge. Han bläddrade derföre genom noterna, för att finna något bekant stycke, då föllo i hans ögon de olyckliga papperen som Lovisa der undangömt och qvarlemnat. Utan att med visshet förmoda att de rörde honom, stoppade han dem hastigt hos sig, ty han igenkände stilen, och ville undvika all anledning att tala om Lotta.
Lovisa kom nu in med lilla Valentina; fadren tog barnet på sitt knä och bad mamma spela något muntrande. Lovisa gladdes åt hans lugna sinnesstäming. Denna afton förflöt emellan de begge makarna förtroligare än på länge varit fallet.
Först om söndagsmorgonen, sedan Lovisa hunnit kläda sig och kom in i salen, — då Walter redan länge varit uppe, för att, som han sagt, sluta det i går ofulländade arbetet och se genom uppsatsen till sin predikan — föll Lottas papper henne i minnet. Hon ville i all tysthet förstöra dem, men de voro borta.
För att undvika uppseende, ville hon ej fråga någon efter dem, och osäker om icke Walter tagit dem, var hon en stund orolig, men lugnade sig snart, och beslöt att icke låtsa om någonting.
På vanlig tid begaf Walter sig till kyrkan. Först inträdde han i salen, gick till skänken och slog i en sup åt klockaren, som följde honom, bärande handboken, protokollet jemte andra papper. Sjelf smakade Walter aldrig bränvin, men han tog sig ett glas madera, ty luften var töknig och osund.
Till afsked kysste han sin fru och lilla dotter. Prostinnan, som ärnade sig i kyrkan, klädde sig och var derföre icke närvarande.
Walter reste som vanligt i en ensittsig chäs och körde sjelf; klockaren satt bakom. Menföret gjorde att det var litet folk i kyrkan; församlingen utgjordes nästan endast af dem som skulle underteckna sockenstämmans beslut. Predikan var kort, och ansågs uppbygglig, som vanligt. Lysningar och publikationer voro förbi, och gudstjensten slut. Då inbjöd presten sockneledamöterna till sakristian, för att underteckna documentet, som genast skulle skickas till vederbörlig ort, och erbjöd sig att genomläsa punkterna. "Hvartill är det nödigt, vi känna ju dess innehåll och lita på vår värde kyrkoherde," sade alla och skrefvo under, hvarefter det förseglades.
Prostinnan, jemte sin bror baron väntade att Walter skulle följa hem med dem. Då kom denne med ovanlig skyndsamhet, det låg till och med något sjelkaktigt i hela hans väsende, hvilket de efteråt anmärkte. Han bad dem fara allena, ty han vore kallad på sjukbesök till en adlig fru, som han namngaf. Detta förundrade både baronen och hans svärmor, som icke hört det minsta om hennes sjukdom. Prostinnan bad sin måg köra försigtigt, och de reste hvar sin väg.