Helt ensam tillryggalade Walter den mer än half mils långa vägen till den omnämnda fruns egendom. Frun, som alldeles icke varit sjuk, var sedan ett par veckor hemifrån, hos sin gifta dotter i ———. Walter, som snart syntes ha glömt ändamålet för sitt besök, begärde af hushållerskan något mat, och sade sig vara mycket hungrig. Ehuru hon hade hört att han aldrig nyttjade bränvin, satte hon likväl, efter gammal sed, fram sådant, tillika med smör, bröd och ost, och skyndade sig sedan i köket, för att anrätta något passande.
Bordet var dukadt, förrätten och soppan införd; hushållsmamseln bad honom servera sig sjelf efter behag och aflägsnade sig, för att sjelf grädda några goda pankakor.
När hon bar in dem, stog en stark bränvinsånga emot henne. Hon kastade en blick på den nyss fyllda flaskan: den var tom. — Soppskålen deremot full ända till brädden. Det står här aldrig rätt till, tänkte hon, men sökte att hålla god min, och förde ut skålen med dess starka innehåll. Under det att hennes gäst grep sig an med sista rätten, hade hon rådighet nog att skicka ett ridande bud till prostgården, för att underrätta dem der om detta besynnerliga uppträde.
Numera rädd att gå in, såg hon försigtigt genom nyckelhålet; han hade kastat sig på en soffa och insomnat.
När folk efter några timmar kom från prostgården för att hemta honom hem, sofde han ännu. När bordet sedermera röjdes af, voro alla silfverskedar, som varit framme, borta; man återfann dem sedan i den vansinniges rockficka.
Han måste redan aftonen förut eller om morgonen haft ett anfall af galenskap, derom vittnade sedan de punkter, församlingens gode män underskrifvit på god tro, varföre de ock sedan måste betala plikt för sin efterlåtenhet.
Hvem önskar en skildring af de anhörigas sorg? Alla de hjelpkällor läkarekonsten deromkring kunde erbjuda, användes förgäfves. I början rasade han så, att man nödgades sätta jerngaller för fönstret och stufva in maten genom en lucka på väggen. Sedermera blef han likväl bättre, och då utöfvade en tolfårig gosse ett märkvärdigt välde öfver honom; endast han kunde öfvertala honom att ömsa kläder, tvätta, till och med att raka sig, hvilket han ganska försigtigt gjorde sjelf, emedan han påstod att andra ville skära halsen af honom.
Denna gosse hade han sjelf fört hem, året förut, från T———s, när han var ditrest för att begrafva sin far. Modren hade dött några månader förut. Gossen ansågs som en nära slågtinge till Walter, men var endast känd under namnet Ville.
Ingen annan än Lovisa misstänkte orsaken till denna olyckliga sinnesrubbning. Man genomsökte hans arbetsrum i tanka att der upptäcka något, men förgäfves. Lovisa teg; hvarföre? Det var henne ännu icke klart, men snart lärde olyckan och smärtan henne tänka öfver sig sjelf och andra, och då erkände bon inom sig att hon felat. "Hade jag varit annorlunda," tänkte hon då, "ej låtit fåfängan och behagsjukan bortföra mig i förströelsernas hvirfvel, lefvat mera i och för den husliga kretsen, ej retat honom genom min barnsliga nyckfullhet, utan med kärlek gått hans önskningar till mötes, då hade hans lynne ej blifvit så dystert, att blott en tillfällighet kunnat hafva makt att rubba hans klara förstånd."
"Nu deremot, förmodade hon, har han ofta tänkt på Lotta, som så högt älskade honom, och som äfven han kanhända älskat, ehuru stoltheten och den lockande utsigten att komma i en oberoende ställning, föranlät honom att lemna henne. Kanhända har han ofta i sednare tider tänkt, att den fattiga flickan, ehuru utan talanger och yttre bildning, törhända blifvit för honom en ömmare maka, än jag… Men hvem lärde, hvem sade mig detta? o hvilket ansvarsfullt kall hafva icke föräldrar, och isynnerhet mödrar!!…"