Så tänkte Lovisa likväl icke genast, blott småningom. År förgingo, år tillbragta under en långsam tärande sjukdom; en sådan förtär kroppen, men mognar själen!…
* * * * *
Åter göra vi ett stort steg framåt i tiden. Det är nu åtta år sedan vi gjort bekantskap med denna prestgård och dess invånare. Hvad allt blifvit förändrat sedan den tiden. Det är i slutet af April vi åter göra en påhelsning, och vi skola anställa en jemförelse mellan förr och nu.
Walter var då i lifvets skönaste ålder, med nyligen utvecklad mannakraft och odlade förståndsgåfvor, samt firad af alla. Kärleken och lyckan syntes gemensamt bana honom vägen till ett angenämt, verksamt och nyttigt lif.
Men kasta vi nu en blick genom de väggar som innesluta den olycklige, så se vi honom lutad och afmagrad, med tofvigt hår och skägg, med ögonen stirrande på en fläck af väggen, likasom ville hon genomborra den med sina blickar. Detta är likväl ett tecken att han snart öfvergår från rasande tillståndet till ett mera stilla och sansadt.
Prostinnan Bryller, då en fru om 60 år, rask, fyllig, med friskt och trefligt utseende, har under de sednare åren krympt ansenligt tillsamman. Hon ser väl ännu om sitt hus, men man ser tydligt att hon tröttnar till själ och kropp, Hennes blick på den lilla Valentina uttalar lifligt den önskan: "Måtte himlen för din skull uppehålla mina dagar."
Och Lovisa, som då var den vackra, lefnadsglada rosen, nyligen omgifven af vår fordna hufvudstads fjärilar och hemkommen till föräldrahemmet, der sjelfva luften för henne tycktes vara uppfylld af kärlekens ambradoft, … hvar finna vi henne nu?…
I ett rum, med tillskrufvade fönsterluckor, står en snöhvit bädd; der ligger den bleka blomman härjad af lifvets stormar. Ett mildt leende kring de blåhvita läpparna visar oss att själen, under sin flykt till andra regioner, sett skymten af en högre sällhet, och lämnat ett uttryck deraf öfver den jordiska hyddan, som utmagrad af plågor knappt visar en lemning af hvad hon fordom varit.
Liket skall svepas samma afton, och begrafvas den sista Maj.
I salen, nu med lakan för alla fönster, sitter numera vice pastor Marenius, som nyss blifvit utnämnd till curam gerens, och skrifver bjudningskorten till begrafningen. Baronen, jemte prostinnan, gör sina anmärkningar öfver förteckningen på gästerna. Hon ser bekymrad och bedröfvad ut; men äfven på vår stolta, lefnadsglada baron hafva åren och händelserna inverkat; han har blifvit gammal sedan vi sist sågo honom, och har nu antagit som valspråk; "menniskan spår, och var Herre rår!"