Nu inträdde med raska steg en yngling; på hans sorgdrägt och hans omisskänneliga likhet med Walter, i dennes yngre år, kunde en fremmande tro honom vara en son i huset; det var samma gosse vi redan omnämnt.
— Nå, kära Ville, huru är det med morbror i dag? frågade fru Bryller.
— Mycket bättre än i går. Jag kommer just för att begära lof att få föra honom i rummet der moster ligger, svarade denne.
— Hvad i Herrans namn tänker du på, kära barn, ropade prostinnan förvånad. Hvem vet hvad det kunde bli för en olycka af!
Äfven baronen skakade på hufvudet, och frågade hvarföre ynglingen ville föra honom dit.
— Emedan morbror i dag är så ovanligt redig, svarade Ville. Han påstår väl, allt ännu som förr, att hans hustru drunknat för tjugu år sedan i holmsjön, hvarföre han äfven ej äter fisk från denna sjö. Likväl vill han se detta lik, säger han, för att öfvertyga alla menniskor att detta är en bedragerska, som har gifvit sig ut för hans hustru. "Min hustru", försäkrade han nyss, "känner jag nog igen på en brun fläck på halsen, den är stor som en hasselnöt."
— Verkeligen har icke Lovisa ett sådant tecken, ropade prostinnan, och slog ihop sina händer, — och det kan han nu påminna sig!…
— Låtom oss då föra honom dit, bad Marenius enträget, — hvem vet hvartill det är nyttigt.
— Men laga änteligen så att folk är till hands, kära Ville, varnade baronen.
— Jo, men ingen själ får visa sig, ty då går han icke ur sitt rum. Med dessa ord aflägsnade sig ynglingen och gick in till Walter.