Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.
«Hur är det med mamma?» frågade han.
«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»
«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. — Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»
«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»
«En samling af poetiska arbeten pappa!»
«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.
I andanom — ty huru ringa anda som kan finnas i vissa författ:s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —
Som en författ. står i ansvar för dem de föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.