Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke — en obetydlighet i det hela — eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning? Hon är antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: det gäckade förtroendet. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.
Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och — ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han, egoisten, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan — vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden — glömmer han sin första ungdomskärlek. — —
Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»
«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»
Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»
Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.
Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.
Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.
Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och brytas!» tänker läsaren.
Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.