Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.
Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.
Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.
Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.
Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.
Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.
Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.
«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»
«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» — — —