«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —
Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet — skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.
Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad alla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.
Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla — och det hörsammade henne gerna.
Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. — — —
Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.
Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.
Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.
Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste, angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga mening, bara onyttigt «munpladder.»