Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som tillbringas under hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig åt minnen och reflexioner.
Hvilka förändringar hade ej föregått på ett enda år — så långt i perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —
Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!
«Så ser menniskan nästan alltid verlden genom känslans synglas, och den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas, hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.
Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —
Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna förteckning, skall väl ingen finna det besynnerligt, att hon, utan annat sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.
Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje återvände hem.
Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla, och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon, pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar, under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan hördes vara i förstugan.
Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»
«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af — onkel Ludvig.